Samtidigt som jag ser livet rasa framför M's ögon rasar även mitt. Inget jobb ingen bostad och med nöd och näppe får man ekonomin och gå ihop. I bland inte ens det.
M's liv består idag mestadels av jobb jobb jobb jobb och ännu mer jobb. Har hon valt det. Ja på sätt och viss. Men ändå inte. Hon har ju valt yrket. Men att behöva jobb så pass att hon bara ser sin dotter typ en timme på morgonen och timme på kvällen kan jag inte säga är själv valt. Visst skulle hon kanske kunna jobba i något annat inom grönfodret. Men att hitta ett sånt jobb idag och som är till belåtenhet är som och leta efter en nål i en höstack. Ask me I know.
Jag gör allt jag bara kan för M. Men som hon själv sagt det känns som jag hamnar i skuggan av allting. Jag går och dag driver och söker jobb som en galning på dagarn. Det tar inte mycket kraft av en. M jobbar hela dagarna och kommer hem och vill då ha kvalitetstid med sin dotter den timmen hon är vaken innan hon ska nattas. När sen dottra är nattad är M så trött att hon ofta störtar i säng inte långt efter. Och då kommer det jobbiga. Jag som då dragdriver och inte gör av med någon nämnvärd energi försöker gå och lägga mig med för att kanske ha någon tur och få lite kvalitetsmys. Dock när det varit så är jag oftast inte trött. Eller så somnar jag till några timmar och är sen klar vaken. Vilket gör att jag snurrar och vrider och har mig i sängen. Och det gör att jag till sist får panik och måste gå upp och sätta mig och kolla på tv. Det i sig gör att M störs i sin sömn. Hur fan löser man ett sånt här dilemma. Jag menar tänk bara hur det blir när jag börjar jobba. Jag är ju i tyvärr i den sisten nu att jag får ta dem arbetstider jag blir erbjuden. Så det kan bli att man bara får se famlijen på helgerna. Kommer jag klara detta mentalt. Ja det återstår väl och se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar