Put the gun to my head and pull the trigger

Borde skrivit om jul och nyår. Men har ingen jävla lust just nu.
Mår absolut inte bra. Mitt humör svänger på en 5 öring och dem drabbade blir dem i min närhet. Det känns som jag är på väg och förlora allt. Tappar greppet helt och hållet.
Vet inte var jag ska ta vägen. Känner mig allmänt vilsen. Jag vet dock att jag älskar min Eva och hennes två pågar. Och jag älskar min underbara dotter och saknar henne nåt så förbannat mycket att det gjort ont i mig hela tiden.
Men saker och ting är riktigt jävla jobbiga nu så det känns som jag är på väg och förlora allt och lite till. Gör desperata försök för att hålla mig uppe på ytan men vet inte hur länge till jag orkar.
Skiten från mig får dessvärre dem i min närhet ta. Orken för att kämpa för mitt eget liv har rasat radikalt.
Frågan är hur länge Eva och pojkarna klara av att både se och märka mig hur dåligt jag mår.
Vill ju inte att dem ska få varken se eller märka all min skit.
Undrar hur mycket det hade hjälpt mig med ett jobb.
En sak är säker. När jag kommer hem måste jag ta kontakt med min läkaren. Jag måste få hjälp och ta mig upp igen. Eva och pojkarna och min dotter ger mig en den sista lilla energi knäppen för att hålla mig ovanför ytan. Men frågan är hur länge det håller och funkar. Jag vill ju att det ska funka och hålla och allt ska bli bra med mig. Att jag ska kunna må bra och kunna vara den där Henke jag i normala fall är. En sak är säker. Det är slut festat så länge jag mår så här. Det är ingen bra kombination. Allting blir så jävla fel. Att jag älskar min Eva är det ingen tvekan om. Bara att hon åker iväg för ett ärenden eller till jobbet gör ont i mig. Men hon har ju ett jobb hon måste sköta. Kan inte kräva något av henne där i från.
Jag vill hjälpa till så mycket som jag bara kan. Men i bland blir det pannkaka av det känns det som. Och jag vet inte hur jag ska göra i bland. Fan om livet bara hade varit lättare. Men som dem säger. Vem fan har sagt att livet skulle vara lätt.
I bland känns det som jag trängt mig på här hos Eva och pojkarna även om jag vet att hon inte ser det så. Men min känsla är sådan. Därför kommer jag ta hem lite grejor och backa ett steg. För att se om allt blir lättare och bättre då. Jag måste försöka med alla medel nu för att få allt att fungera runt om mig.

Har varit i från in dotter i en vecka nu. Men det känns som en hel evighet. Och en vecka till kommer det gå innan jag får ha henne i min famn igen.

Jag har mycket till jag skulle vilja skriva om. Men jag får bara inte ut det i varken tal eller skrift. För jag vet inte hur jag ska formulera det. Det känns som hjärnan låser sig på mig i bland. Vill bara sitta rakt ut och skricka och gråta men jag får inte fram det.


Jag älskar dig Eva